Toleransprojektet Torslanda Dag 2 2019

Tja tja bloggen

Idag klev ett tappert gäng (William, Peter, Filiph, Stella, Leya, Alfred och Viktor) upp klockan 6 för att lägga en löptur. När vi kom tillbaka till hotellet träffade vi Susanne som sa att vi kunde väcka de andra. Alfred och William tog sig själva friheten att väcka Sixten och Oskar.

”Jag har ångest sen morgonen, aldrig ska jag försova mig igen” Säger Sixten 15 år.

Alla duschade på morgonen och begav sig neråt för frukost. Frukost var lite av en upplevelse med god mat. Sedan när vi gick upp till rummen för att packa ihop det sista så hände den första incidenten. Oskars väska gick inte att stänga. Men detta löstes smidigt eftersom våran bästa chaffis köpte en sprillans ny (och billig) väska.

Efter det så satte vi oss i bussen och åkte i tre minuter till Janusz Korczaks barnhem där vi mötte trevliga Anna. Detta var kul då vi fick höra lite mer detaljer om barnhemmet. Vi fick göra en uppgift om identitet där vi valde varsin bild av ett barn och vi hittade på en personbeskrivning och skrev ett låtsasbrev till barnet.

Sedan gick vi vidare till en del av gettot. Vi gick in på en innergård och det hade varit protester av folk som inte gillar denna typ av resa vi gör som hade kastat bajs på väggarna. Fräscht. Där fick vi en till uppgift där vi skulle skriva om hur det är att skiljas åt.

Vi gick vidare till wooden bridge där de bad oss om att stå på en linje, som en markering. Vi hade ingen aning om var vi befann oss. Till att lärarna bad oss att ta fram en bild. Vi stod på muren som skiljde gettot från omvärlden. Vi fick även kolla på ett bildspel som var utplacerat för allmänheten att se. Det är så overkligt att vi kan stå på samma ställen som människor som har lidit så mycket i livet. När man ser bildbevis kan man knappt tro det själv.

Bara några kvarter bort från gettot låg en liten mysig restaurang. Som vanligt fick vi ingen meny eller så utan allt var förbeställt. Idag fick vi inte efterrätten före huvudrätten och det var ju bra för nu var det en god rulltårta med rabarbergrädde. Huvudrätten ska vi inte ens tala om, det är alltid kyckling som ni säkert förstår. Snälla skicka kött med posten.                      

Vi gick till en judisk begravningsplats och fick en uppgift att skissa av en gravssymbol. VI fick också höra att vid två stora massgravar ligger det 150 000 judar och det tog hårt på psyket.

Senare klockan 15 gick vi till bussen som tog oss till en katolsk fin kyrkogård och senare en förfallen judisk begravningsplats. Där fick vi en uppgift där vi skulle skriva om vad vi lämnar efter oss och kom fram till många olika intressanta svar.

Efter det gick vi till bussen igen och åkte till en trevlig restaurang där vi käkade.. gissa vad.. kyckling! och potatis! och soppa! Smarrigt värre var det.

Sedan begav vi oss vidare mot Treblinka där vi alla var inställda på en traumatisk upplevelse. Några fällde tårar, några inte. Men vi alla kände nog en klump i magen. Här hade vi även facklor och musik samt berättelser om platsen. I början fattade vi inte varför många beskrev Treblinka som den värsta av upplevelserna, det var ju bara en massa stenar.

Men när solen gick ner och endast eldens lågor och den tysta musiken upplevde vi det på ett helt annat sätt.  Vi fick höra en historia om judiska Dorka med downs syndrom om hur hon hade burits av sina kamrater till dödskamrarna. Många blev väldigt tagna av historien och i kombination med det dystra ödelandet vi befann oss i, den sorgliga musiken som spelades i bakgrunden och de flammande facklorna runt stenen helgad till Janusz Korczak var de få som inte bröt ut i tårar.

Man börjar vänja sig vid att inte ha telefonen, man kan faktiskt prata med varandra.

Just nu sitter vi i bussen på väg till vårt nya hotell och ska nog sova strax så god natt bloggenJ

/Sigge, Ellen, William och Stella.