Toleransprojektet Torslanda 2024 Dag 2

 Vi började dagen med hotellfrukost, alla åt så alla var i slutändan nöjda och belåtna. Klockan nio skulle vi mötas utanför hotellet och ta oss med bussen till Janusz Korczaks barnhem. Där fick vi olika uppgifter. En av uppgifterna var att vi fick varsin bild på ett judiskt barn där vi skulle skriva en historia om hens liv. Vi skulle där efter skriva ett brev till vårt barn. Enligt Korczak var det jätteviktigt för barn att leka och vi fick leka i ungefär 3 minuter. Leken handlade om att vi skulle byta stolar med varandra och det var alltid en stol för lite eftersom det skulle stå en person i mitten och säga en sak som hen gillar för att sedan folk ska byta platser om man håller med.

Efter vi hade varit på barnhemmet så gick vi mot vårt lunchställe. Där blev vi serverade fisk med potatismos. Maten var väldigt god och det håller alla med om. Vi fick äppelpaj till efterrätt vilket alla inte tyckte var den godaste.

Efter lunch skulle vi åka till en judisk begravningsplats. När man gick in så var det väldigt tyst. Man hörde några arbetare jobba med att fixa upp begravningsplatsen i bakgrunden. Vi gick sakta mot två massgravar där man hade begravt flera tusen judar. Vi fick sedan en uppgift som var (Vad tänker man på innan man dör?) Det var en riktigt tung fråga och alla i gruppen var tysta när vi skrev den. Vi jobbade med frågan i tio minuter i tystnad innan vi fick börja gå fritt på begravningsplatsen. Man gick med basgrupperna och ju längre bort man kom desto mer hade naturen tagit över gravstenarna. Vid vissa gravstenar hade träd vält ned och förstört dem. Det var en riktig tung känsla att få se att ingen besöker deras nära och kära som har dött eftersom dem har också dött under förintelsen.

Efter tiden på begravningsplatsen begav vi oss mot Treblinka. På väg mot Treblinka så stannade vi upp för att kolla på en kristen kyrkogård. Vi gick runt hela kyrkogården för att sedan gå lite åt höger om kyrkogården där det fanns en skog. Det var dock ingen vanlig skog, det var en judisk begravningsplats där gravstenar hade blivit plundrade. Man hörde kråkor låta nästan hela tiden vi var där. 

Efter kyrkogården och den andra judiska begravningsplatsen var det dags för att äta middag. Det blev potatisklyftor med fläsk och sås. Det var en helt okej måltid tyckte alla men dom hade överdrivit lite med såsen. Efterrätten var vaniljglass med fryst yoghurt och frukt.

Sen tog Peter oss till Treblinka. Peter är vår busschaufför om ingen redan har sagt det. Vi anländer till Treblinka där vi blir omringad av skog. Det är helt knäpptyst förutom vi som står och diskuterar allmänt. Mikael börjar prata om hur det var på Treblinka som jude. 900.000. Det är siffran på antalet judar som blev mördade på Treblinka under 16 månaders tid. Vi tar oss till ett monument som ska representera tågrälsen som SS soldaterna använde för att transportera judarna till lägret. Där får vi en uppgift som lyder (När slutar man hoppas?) En sammanfattning av vad alla skrev var att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Några skrev att man aldrig slutar hoppas. Det var en som skrev att när man dör så ska hjärnan börja tänka på ens familj som ska ge en lite extra hopp för att överleva.

Vi rör oss nu sakta mot det centrala monumentet. Det är en stor stenskulptur i mitten som är omringad av stenar med namn, städer och länder i en stor cirkel. Vi går mot en upphöjning av marken där det är en till skulptur av en grill som man använde för att bränna kropparna på fångarna. Karin berättar att om att det regnade för några år sen så kunde man se benbitar från judar i marken. Alla i gruppen får en stor klump i magen. Det är extremt tyst och man hör hur fåglarna kvittra och alla har en enda tanke i huvudet. Hur kan en människa vara så elak mot en annan människa? Karin bad oss sen att gå och titta på olika stenar som alla hade alla olika länder och städer som alla dessa människor som blev utsatta kom ifrån. Det var allt från Kock till städer man aldrig hört talas om. Alla gick runt med sina vänner ändå var det knäppt tyst överallt. Man vågade inte säga något för att det kändes respektlöst.

En kvart senare samlas vi vid en specifik gravsten. Det var Janusz Korczaks minnessten, han som tog hand om alla barn i barnhemmet vi hade besökt tidigare den dagen. Vi tog en tyst minut för alla barn som blev dödade och Janusz Korczak som gjorde allt för dessa barn. I stunden blev det svårt regn och gjorde ändå en stämning eftersom detta var en begravningsplats för 900 000 människor, här tog 900 000 människor sitt sista andetag utan att de ens visste om det.  Sen hade vi en två timmars resa framför oss till det hotell vi skulle sova på den natten. Vi fick en kvällsmacka och sallad sen tog vi alla en god natts sömn för fy farao vad den sängen var bekväm du.

/ Lisa, Sonja, Alvin och Frans