Toleransprojektet Torslanda dag 1 2022

 

Dag 1

Äntligen börjar den efterlängtade resan till Polen. Vi satt på flyget som skakade som om det skulle gå i tusen bitar, men vi klarade oss bra som tur är. På planet fick vi någon form av bröd med rabarberkräm alternativt korv. Några förväntningar inför resan var speciell mat och att vi skulle få se många hemska men minnesvärda platser.

När vi hade anlänt med flyget till Warszawa så gick vi direkt till en staty av Janusz Korcak. Janusz var en läkare som hade ett barnhem för judiska barn som hade det svårt. Under andra världskriget så valde Janusz att dö tillsammans med barnen och det kändes sorgligt och lite högtidligt att få vara i det land som han en gång levde i. Han var en fin människa som verkligen inte förtjänade att möta det öde som han gjorde. När vi var vid statyn så lästes några texter upp som vi elever skrivit om hur man märker att man har ett värde som människa. Det fick oss att tänka på att Janusz faktiskt såg till att varje barn på barnhemmet kände att de hade ett värde genom att han tog hand om dem.

Efter att vi gått ett tag kom vi fram till en synagoga som var väldigt speciell. Dessutom fanns det en butik i samband med synagogan som är den enda judiska ”kosher” butiken som finns kvar i hela Polen. Det var verkligen speciellt att få vara vid en sådan helig plats som varit med judarna in i de mörkaste av tider. Vid den här synagogan lästes det upp texter om ”Vad en människa är?” som vi elever skrivit. Det fick oss att reflektera ytterligare om hur fel och skevt det om hände var. Hur kunde förintelsen ens ske?

Dorca var en fyraårig flicka som satt i Warszawas getto med sina föräldrar. Hennes mamma bad henne smuggla in mat eftersom de annars skulle tvingas överleva på nästan bara luft. Gettot hade en hög mur runt hela området och vi fick se en del av muren som är bevarad. Vi fick reflektera över hur det känns att vara instängd. Vi känner att det måste vara fruktansvärt att vara instängd. Att vara instängd innebär att man inte kan röra sig fritt eller göra det man vill göra. Det måste verkligen ha varit en plåga att svälta i gettot månad efter månad efter månad utan att ta sig ut och att aldrig få förenas med sina innersta drömmar om vad man vill göra med sitt liv. Den oro och längtan de fångarna måste ha känt går knappt att beskriva med ord.

Maten i Polen var god! Efterrätten var magnifik😊

Efter en härlig lunch besökte vi en judisk begravningsplats. Här finns över 200 000 gravar. Det finns också massgravar. Vid den här platsen fick vi skriva i vår loggbok om vad man tänkte på innan man dog. För judarna måste det ha varit hemskt att tänka att man kommer att dö och aldrig få chansen att leva ett liv på jorden igen. Rädslan om vad som händer med en, vad som händer med ens släktingar och huruvida livet på jorden kommer överleva måste ha varit överväldigande att tänka på. De man älskar, det man aldrig hann göra och rädslan för att förlora allt man någonsin haft – sin existens.

Allt det hemska som vi beskrivit har polackerna och tyskarna hjälpt till med. I dagsläget har den polska staten börjat mörklägga de hemska handlingar de själva genomförde mot judar och skyller allt på tyskarna. Detta tycker vi är att vanhedra alla de judar som miste livet till en helt meningslös politisk rörelse som aldrig borde satt sin fot i historien.

Filip, Kasper, Alice och Klara

Första stoppet i Brok var när vi skulle stanna och äta middag. Det blev tvårättersmiddag, soppa och kött. Sedan åkte vi ungefär 3 minuter för att stanna på en katolskkyrkogård. När vi klev in i kyrkogården så märkes det direkt hur välskött kyrkogården var tillskillnad från den judiska begravningsplatsen vi hade varit på tidigare under dagen. Nästan varje grav var fylld med ljus och blommor. Alla gravarna var mycket fina och hade stora fina gravstenar som var väldigt välskötta. Vi gick ett varv runt kyrkogården sedan gick vi 50 meter ut i skogen och där låg en gammal judisk gravplats. Det var extremt stor skillnad mellan den katolska och den judiska begravningsplatsen. På den judiska begravningsplatsen var det nästan inga gravstenar och dom få som fanns var igenväxta och slitna. Här hade den polska befolkningen i byn tagit gravstenarna för att bygga stenplattor och andra sten föremål. Så det fanns knappt några gravstenar kvar, och de som fanns var väldigt gamla och slitna. Man märkte direkt att det inte fanns några släktingar som kunde besöka gravarna och sköta om gravarna. Det fanns också släktingar till de som hade hjälpt till att döda judar kvar i Brok. Det var en väldigt stor skillnad mellan den katolska och den judiska begravningsplatsen.

Nästa stop på vägen var Treblinka, en plats som tidigare varit ett förintelseläger. Här dödades cirka 900 000 människor varav 2 000 Romer. Tyskarna var väldigt bra på att ta bort alla eventuella bevis på att platsen existerat, så att nu mera är platsen som en gräsplätt mitt ute i en skog. Vid platsen finns massvis med stenar, alla stenar symboliserar en utplånad by eller stad som nazisterna invaderat. Platsen var väldigt tyst och känslosam. Framför allt vid platsen som kallades grillen, där man brände människor på bål. Detta var det tidigare stadiet av krematorier. Franz Stangel var den man som kommit på att detta var det mest effektiva sättet att bli av med liken. Om man kollar noga i jorden på platsen kan man se bitar av ben, detta tyder starkt på att hundratusentals människor bränts på grillen.

En annan känslosam plats på Treblinka var vid minnesstenen av Janusz Korczak. Den mannen som omhändertagit massvis av barn med olika förutsättningar och älskat dem som sina egna. En man som tog ansvar när ingen annan vågade, den man som gav många barn en till chans i livet, de föräldralösa, fattiga stackars barnen. Här läste lärarna upp texter om berättelser från barn som berättat själva. De barn som torkat sin mammas tårar, försörjt sig själva och inte haft någonstans att vända sig vid problem. När kriget kom fick han chansen att välja, mellan att rädda sitt eget liv eller ge barnen ett tryggt slut. Han valde barnen, alltid barnen över sig själv. Han följde med dem till Treblinka och hans samt barnens resa avslutades här. De stackars oskyldiga barnen som knappt fått leva något alls.

Vi tände facklor och hade en tystminut för alla bortgångna, alla brutalt mördade och alla oskyldiga som stått som offer för nazisterna.

Melker, Tindra; Arvid, Mia och Wilma